Iaf... Nu kör vi!
Det hela började med att jag på onsdagen den 6 Juli var på marknaden med pappa. På eftermiddagen samma dag så fick jag extremt ont i magen och sen molande mensvärk i ryggen. Kände absolut att något var på gång.
Den natten hade jag förvärkar som höll mig vaken till och från hela natten. Det var fruktansvärt.
På torsdagen sen så hände ingenting. Allt stod stilla och jag började bli förtvivlad. Jag trodde ju att det skulle komma igång på riktigt nu!
Fredagen likadant, ingenting. Jag kände mig ganska pigg så började putsa lite fönster och var på Ikea och handlade gardiner som min bror hjälpte mig upp med. Nu hade jag verkligen övergett tanken att det kunde vara på gång.
Lördagen fick vi för oss att åka till Kristianstad dagarna för o kolla läget och även äta älgwook. =)
Allt var frid och fröjd tills kvällen kom.
Då började vattnet gå.
Ringde till förlossningen som sa att om jag inte fått värkar eller att vattnet gick helt och hållet så skulle vi komma in kl 08,00 dagen efter, på söndagen 10/7.
Inget hände och jag var bombsäker på att jag bara hade kissat på mig. Ville inte ge mig själv för höga förhoppningar.
Kom sen ordentligt på natten igen och på morgonen, nu var det inga tvivel om att det skulle kunna vara något annat.
På förlossningen så konstaterade dom vattenavgång och om inte värkarna kommit igång under kvällen så skulle vi komma tillbaka morgonen efter, måndagen 11 Juli 08,00 för igångsättning.
Kvällen natten blev hemsk. 15,40 började värkarna komma väldigt oregelbundet från 10 minuters mellanrum till 1 timmes mellanrum. På natten blev dom starkare och mer regelbundna, med ca 30 minuters mellanrum.
Jag var helt utmattad efter att ha varit uppe sen kl 6 den morgonen och sedan veta att jag inte skulle få sova den natten heller och på det klara av en förlossning på X antal timmar. Det gick inte. Vi åkte in till förlossningen kl 4 på morgonen och jag fick något att sova på.
Klockan 10, måndagen 11 Juli så blev jag igångsatt med dropp. Jag var då öppen bara nån centimeter och hade fortfarande 1 cm på livmodertappen.
Sen gick det snabbt vill jag lova.
Jag kände mig fortfarande svag av morfinet jag fått för natten och hade ingen ork eller matlust. Undrade verkligen hur detta skulle gå, hur skulle jag orka?
Tvingade i mig 2 små potatisar runt halv 12 tiden bara för att jag kände att jag var tvungen.
Värkarna kom bara tätare och tätare och ökade enormt i intensitet.
Halv 2 bad jag om ryggmärgsbedövningen för då gick det inte längre. Fram tills dess hade jag bara fokuserat på min andning, och den funkade. Men nu gick det inte längre.
Men jag säger bara en sak. Ska ALDRIG ta ryggmärgsbedövning igen. Fy fan vad ont det gjorde! Eller så var det läkaren som gjorde fel. AJ säger jag bara.
Iaf så hjälpte inte den någonting, kanske fick den för sent? Så jag fick klara mig på lustgas. O tacka gudarna för lustgasen! Vilken underbar uppfinning. Hade aldrig klarat mig utan den.
Visst att jag var groggy hela förloppet och kunde inte öppna ögonen knappt. Jag var i min egna lilla bubbla. Men tack o lov för det!
Allt gick supersnabbt efter det och runt 17 tiden så började krystvärkarna och 17,39 var han ute! =)
Barnmorskan frågade senare om jag kunde tänka mig fler barn. Jag svarade, ja ett syskon måste han ha iaf. Hon bara skrattade, de flesta svär o lovar att aldrig skaffa fler barn! :)
Hon sa även till mig när det gjorde som ondast, kom igen nu Therese, du klarar detta!
Jag svarade bara, Klart jag gör :)
Känner att jag absolut klarar att göra om detta. Visst var det den värsta smärtan jag någonsin upplevt men fy tusan vad det är värt det. Vart enda sekund!
Jag är så stolt över mig själv! Jag är mamma till världens finaste son!
Så 17,39 kom lille Melker till världen.
3836 gram och 53 cm lång.
Han föddes i vidöppet läge så det var antagligen därför vattnet hade gått tidigare än beräknat och barnmorskan sa att sådana här förlossningar brukar ta ännu längre tid än "vanliga" förlossningar.
-"Detta var verkligen en drömförlossning, en sådan som alla önskar att dom får!" sa barnmorskan. Bibbi hette hon förresten :) Hon i vitt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad hon i blått hette. Men underbara människor båda två!
Nyfödd gosse. Kanske 1 timme gammal! :)
Den berömda brickan med goda mackor. O goda var dom också minsann. Jag fick en stor kopp med extra äppeljuice för att jag inte dricker kaffe. Det var uppskattat :)
O här har vi Bibbi till höger o hon i blått minns vi inte vad hon hette. Vi har bilder under förlossningen på Jespers kamera fast han hittar inte sladden till datorn nu. haha, typiskt. :)
Så, det var min historia.
Vår underbara Melker är det bästa som hänt oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar